Ikväll har jag tittat in i väggen så mycket att det räcker till ett helt liv. Är ensam i bara några timmar och jag avlider av leda och misär. Håll mig sällskap, mata mig med soppa, stryk mig på pannan och viska vackra meningar om mina ögon/hår/händer/med mera och så vidare ni fattar grejen. 

Känslan av att inte stå ut vrider sig i skallen och magen ekar. Fattar inte vad det är tänkt att man ska ta sig till egentligen. Vad fan är det tänkt att man ska göra? Jag vill köpa ett hus på landet, ett litet fint hus med bara en våning och loft. På gården kan man ha alla möjiga djur som till exempel en gås eller en tam räv. Det vore livet. Idén föddes då livsgnistan än en gång dog då man med bussens hjälp kom fram till stan, från landet.

Morgonen var fantastisk. Det var sovmorgon hundra procent, mat och mys. Som en dröm. Om jag kunde ha det så varje morgon skulle jag nog inte klaga på något mer. Så Gud, om du läser detta - jag lovar att inte klaga mer om jag alltid kan ha mornar som dessa. 

Nu kommer jag få sparken och tappa lägenheten, så jag kan ha mina mysiga mornar varje dag.Det vore sjukt asjobbigt.

Nu ska jag dricka te och försöka bli mätt på det för jag är så jävla otaggad på torra mackor och något annat än te och torra mackor har jag nog inte.